Jag var just och handlade tillsammans med mamma och pappa, och då kom jag och tänka på en sak. När man står vid grönsakerna och ska välja till exempel tomater, då är det som om det vore en tävling för tomaterna, och de starkaste vinner. De liksom ligger där och skriker att man ska välja dem, och själv står man där och känner och inspekterar för att välja ut de allra bästa.

Tänk då vad synd det är om de tomarerna som av olika anledningar är defekta, ingen kommer ju någonsin att välja dem. De är som trasdockorna i serien med samma namn som man kollade på när man var liten, överskott. Jag kände en viss ilska gentemot de stora, fina, jätteröda tomaterna då jag stod där och skulle välja. Jag hade stor lust att ta en av de halvfula och halvruttna istället bara för att visa dem, men det hade nog inte mamma gillat...

Nu ska jag äta pasta med ost- och skinksås och zuccini, och efter det ska jag trycka i mig lite Ben & Jerry´s, smaskens!

Ett litet tips till alla som bor i Skellefteå. På Ica supermarket på Morön kostar en liter jordgubbar endast 6,90 kr, och för 100 kronor får du hela 15 liter!

Idag satt jag och Elinda vid datorn på jobbet och läste roliga historier. Endel var så tråkiga att de blev roliga, endel VAR hysteriskt roliga och endel var bara konstiga. Här kommer ett litet smakprov på hur det kunde låta.

Vad är kladdigt mitt i matteboken? 

Svar: Pythagoras sats.

Vet du vad gamla kvinnor har mellan brösten som unga kvinnor inte har?

Svar: Naveln.

Det var tre maskar, en mamma, en pappa och ett litet barn, som kröp över en bro. När de kom till andra sidan sa den lilla masken:
- Nu är vi över, alla fyra. Varför sa han så?

Svar: Han kunde inte räkna. 

Jag sitter inne på You tube och kollar på klipp från OC. Gud vad jag saknar det! Kolla in de här länkarna med klipp på Ryan och Marissa, jag får nästan rysningar.

Ryan och Marissa

Ryan och Marissa 2

Jag måste definitivt planera in ett OC-maraton någon regnig vecka i sommar. Vad då, killar kör lan, då gör jag på OC!

our lives are made
in these small hours
these little wonders,
these twists & turns of fate
time falls away,
but these small hours,
these small hours still remain

Första arbetsdagen avklarad, och den var minst sagt märklig. Det började med att vår "handledare" är försenad och vi får stå i trappuppgången och vänta. Efter ett tag dyker en man vid namn Urban upp och skakar hand med oss. Urban är en speciell person, då Elinda presenterade sig höll han kvar blicken på henne minst 10 sekunder innan han sa något.

Vi går upp på andra våningen och sätter oss i varsin fåtölj runt ett litet bord, och kära Urban drar igång en otroligt lång predikan om Tekno Balder och sitt liv so far, jag tror aldrig att jag mött en person som pratat så mycket och så länge tidigare. Och under hela denna presentation har han sina ögon fästa rakt fram på mig, och inte nog med det, ibland facklar han med blicken mot mina nedre regioner också. Ibland försöker jag kolla bort utan att verka otrevlig eller ointresserad, men det funkar inte, människan släpper mig inte med blicken. Detta ledde till att jag nu omedvetet känner en viss rädsla för denna Urban som jag ska arbeta tillsammans med de kommande tre veckorna, är han en snuskgubbe? Bäst att vara på sin vakt i alla fall.

Om en halvtimme ska jag, tillsammans med Elinda, infinna mig på Teknobalder första arbetsdagen. Jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig så jag återkommer mot dagens slut.

Min pappa har en tendens att alltid ställa en specifik fråga varje gång jag inleder en ny fas av något slag, tex. om jag ska börja jobba, resa bort, sluta skolan för sommaren, börja om skolan osv. Denna fråga lyder "Jadu Elin, hur känns det nu..." och så fyller han i med passande ord. Idag frågade han mig förståss "Jadu Elin, hur känns det nu första arbetsdagen?" Vad vill han att jag ska säga? Vill han ha en känslomässig utvärdering, vill han att jag ska svara något i stil med "Jadu pappa, de känns lite märkligt måste jag säga, men samtidigt är jag otroligt spänd och förväntansfull"? Jag irriterar mig en smula på detta, men det är min käre far i ett nötskal, så jag antar att jag får se det som något gulligt istället.

Se vad tiden går, bäst att börja röra sig mot jobbet.. Och pappa, om du läser detta så känns det faktiskt rätt bra, än så länge. 

Idag har jag ägnat mig åt att kolla resor på internet. Jag har tre heta kandidater och alla tre är All inclusive-resor till Alanya, priset ligger på 6000 för en vecka. Det som kommer avgöra nu är läge och mysfaktor på hotellet, och förståss mina resekamraters åsikter.

Imorgon blir första dagen på tre kommande arbetsveckor på Teknobalder. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig, men förhoppningsvis kommer jag stå ut och få 15 rätt roliga dagar där, om inte annat tjänar jag då lite pengar.

På fredag är det midsommar och som det ser ut just nu kommer jag att starta dagen tillsammans med hela familjen, inklusive Danne, Linda och ungarna, för att sedan dra mig ut i midsommarnatten tillsammans med Jonna och co. Dessutom ska vi titta förbi alhem och göra en favorit i repris som förhoppningsvis leder till en sen kvälls- eller tidig morgonpromenad (beror på hur man vill se det) hem genom stan. Och självklart ska vi plocka sju sorters blommor att lägga under huvudkudden för att få en glimt av vår drömprins, ehm...

Nu är jag så trött att jag vet inte vad jag ska ta mig till, därför ska jag gå och blåsa håret och sen hoppa i säng. Hej! 

Kring klockan tio ikväll blev jag farligt godissugen och det enda alternativet var att ta sig till kiosken för att dämpa suget. Problemet var bara att jag hade en viss tidsbrist och var rätt lat, så jag var tvunget att ta moppen. Jag hatar att köra moppe, det liksom gnager i mig varje gång jag tvingas göra det och det är en av de få gånger då jag önskar att jag var Harry Potter och ägde en mantel som gjorde mig osynlig. Det känns som att varenda människa som ser mig tror att jag är nyss fyllda femton och fått ärva min brors gamla leksak i födelsedagspresent. Det är som att straffa mig att tvinga mig till att köra den. Jag vet att detta är töntigare än att faktiskt köra moppe, but still.

Utanför kiosken står ett x antal motorcyklar och just då jag parkerar min moppe och tar av mig hjälmen kliver VÄRLDENS heting ut ur en bil. Toppen, just my luck! Det gör ju inte saken bättre att då jag handlar klart och kommer ut igen står alla motorcyklister på parkeringen och snackar och då jag går mot min kära lilla moped passerar jag en Mercedes, varpå en av killarna säger "Jag sa ju det, ofta hennes liksom". Jag vill dö. Dö, dö, dö. Men helst av allt vill jag ta upp mina nycklar ur väskan, låsa upp bilen, slänga in min väska på passagerarsätet och gå runt bilen, öppna dörren till förarsidan, sätta mig i bilen, starta den och köra hem. Varför är inte jag ägare till denna bil?

Då jag fått mitt körkort ska jag alltid parkera bredvid en stackars moped. Dels för att få revanch, dels för att jag inte tänker låta andra mopedister komma undan denna förudmjukelse. Tur var väl att dessa motorcykelkillar inte var allt för good-looking.